"VÄNNÄS I VÅRA HJÄRTAN" 

 

 Hem
 Intresseföreningen
 Vännäsgården
 Bagarstuga
 Aktiviteter
 Fotoalbum
 Bo och leva
 Kultur och historia

 

Hem » » Kultur och historia » » Fornbyn Brändberget

Fornbyn Brändberget

 

Glaciärperiod

För 100000 år sedan inleddes en klimatförändring som resulterade i en glaciärperiod på norra halvklotet. Vintrarna blev längre och kallare och somrarna kortare och svalare så att polarisarna bredde ut sig ända ner till norra Tyskland. Denna landis var upp till 3,5 km i tjocklek och har format landskapsbilden i väldigt stor utsträckning. Glaciärperioden varade i 75000 år och i dag vet man att denna bara var den sista i en serie av glaciärperioder.

Europas karbild såg annorlunda ut. Då stora delar av Skandinavien fortfarande täcktes av is, var södra delen av Nordsjön land. Storbritannien hängde ihop med Frankrike och Danmark. Det landområdet bör ha varit bebott så länge som det funnits människor i Europa.

För 25000 år blev klimatet mycket varmare så att inlandsisen som täckte norra halvklotet att började smälta. Allt eftersom inlandsisen smälte och drog sig tillbaka, steg vattennivån i havet. 6500 f Kr var den som högst i den här regionen, ca 200 m över nuvarande nivå. Att vattnet steg så mycket beror på att Baltiska Issjön, det vi idag kallar Östersjön, var en isfylld sötvattensjö och inte hade någon direkt förbindelse med världshaven.

Vännäsberget

Detta innebar att endast toppen av Vännäsberget var i dagen och en liten kobbe eller ö i havet. Det brukar kallas för kalottberg. Berget har en höjd på 235 m ö h och är en topp av ett bergsmassiv med Slättberget, Mullberget, Hömyrberget och Brändberget som andra toppar.

På 200 till 145 meters nivån består terrängen av berg i dagen på sydsidan samt av isen transporterade klippblock på östra och västra sidan. Havets bränningar har sedan spolat bort all sand och jord. På detta avsnitt är växligheten liten. Den består av lavar på stenar samt mossor i skrevor och sprickbildningarna. Berget har fått sin utformning genom att inlandsisen drog sig tillbaka i nordlig riktning. Isen nötte på sydsidan och tog med sig stenblock som avsattes på sidorna. Den norra sidan blev mer i lä så därför har den en mer stenig karaktär än den södra sidan. Nedanför 145 meters nivån breder skogen ut sig ner mot Ängesån. 

Lästips: Bildspel » »

 

Stenålder

Efter det att inlandsisen drog sig tillbaka från Norrbotten dröjde det inte länge förrän människor började bosätta sig här. De äldsta spåren efter människor i Norrbotten är omkring 10 000 år gamla. De äldsta fynden av människor som påträffats i Sverige är cirka 14 000 år gamla.

2004 hittades den äldsta boplatsen i Norrbotten, Kangosboplatsen som är nästan 10000 år gammal. Alträsket vid Boden som är 7 000 år gammal var tidigare äldst. Tusen år senare anlades Vuollerimboplatsen som var en inlandsboplats där människorna levde på jakt av älg och fiske. Från samma tid är boplatsen Lillberget norr om Gyljen, mitt emot Hömyrheden. Boplatsen och skelettgraven i Ansvar är även den från samma tidsperiod. Graven i Manjärv, Älvsbyn kom till 5200 år f Kr.

Varje år görs nya framsteg och bara de senaste åren har följande stenåldersboplatser registrerats:
- Hyddbottnar vid Rackberget, Ertsjärv på 115 m ö h, tillhör den äldsta stenåldern, ca 8000 år gamla.
- Rödockragrav norr om Granholmen på 110 m ö h, graven tillhör den äldsta stenåldern.
- Stenåldersboplats vid Lansån, Orasjärvi med asbestkeramik på 75 m ö h.

Mellan 6000 - 3000 f Kr sjönk havsnivån till ca 60 m ö h. Ängesån och Kalix älv blev isälvar som hade sitt utflöde i havet. Ängesåns och Kalixälvs älvdalar var fjordar. Vännäs var ett skärgårdsområde.

Hömyrberget

Under den tidsepoken kunde människor befolka den här regionen. Vid fornminnesinventeringen 1990 hittade arkeologerna en stor mängd fornlämningar i Vännäsområdet. På Lavasheden och området efter Bönälven finns många intressanta fornlämningar. Vid Lillberget gjorde man utgrävningar och kunde få fram värdefull vetenskaplig fakta. Mycket tydliga fångstgropar finns på Hömyrberget. På Hömyrheden finns en hyddgrund och andra spår av stenåldersmänniskor.

Det mest intressanta fyndet är Stora Brändberget. Där mitt i skogen, mitt emellan älvarna, under berget ligger en alldeles orörd flertusenårig stenåldersby.


Stenåldersbyn Brändberget

De första Vännäsborna kom och tog området i besittning. De var homo sapiens precis som vi. Hyddorna byggde de på en torr udde som var omgiven av vatten. Byn låg väl skyddat i ett vackert skärgårdslandskap. Söder om byn låg havet. Det bergsmassiv som Brändberget och Vännäsberget utgjorde skyddade byn mot havsvindar och annat oväder som blåste in från havet. Älven Ängesån var då en havsvik som gick upp till Linafallet. Likaledes var Kalix älv en havsvik som gick upp till Jokkfall. Norr om byn låg kusten och fastlandet. Här hade man goda förbindelser såväl till havet som till skärgården och inlandet.

Boplatsområdet

Byn hade 3 - 4 hyddor så gissningsvis bodde här 15 personer. Då ska vi komma ihåg att befolkningen i det område som vi idag kallar Sverige under den här tidsperioden var några tusen personer. Det var fjällområdena, inre delarna av övre Norrland och Skåne som var ovanför havsnivån.

Klimatet var ungefär som det är idag i Mälardalen. Det fanns årstider med ljumma vintrar och varma somrar. Skogarna dominerandes av tall, björk och al. Det förekom ekskogar med inslag av hassel, alm och lind. Granen kommer långt senare.

Här fanns de naturliga förutsättningar för att bli bofasta. Tillgången av mat var obegränsad. Den näringsrika marken gjorde förhållanden mycket gynnsamma för djur och växter. I den här omgivningen fanns en riklig tillgång av bär, växter, nötter och rötter som människorna kunde samla och äta.

Övergången för människan från ett liv med att flytta till att bli bofast avgjordes till stor del av om man under tiden av en dag kunde skaffa mat till sig själv och sin familj. Etnografiska studier visar att människorna i de här miljöerna bara behövde ägna sig några timmar varje dag för sitt uppehälle.

I skogarna fanns gott om älg, fågel, ren och annat vilt. De här människorna hade fångstgropar både i skärgårdslandskapet och norrut på fastlandet som de vittjade med jämna mellanrum. Vid jakt använde människorna även dolkar, spjut och pilbågar.

Vattendragen innehöll en riklig tillgång på säl, bäver, fåglar och fisk. Vid fiske använde man ljuster, spjut, mete, mjärdar och nät. Sälen var en viktig del i deras försörjning. Köttet tillredde de i speciella kokgropar. Från skinnet kunde de sy kläder och väskor.

För att ta sig fram över vattnet använde man båtar och flottar. Flottarna gjorde de från runda stockar som de fäste ihop med läderremmar eller rötter. För att göra båtar brände och gröpte de ur innerveden från en grov stock så att ytterveden blev kvar.

 

Hyddorna

Rekonstruktion av hydda

Hyddorna hade nedgrävda golv på ungefär två dm under marknivån. Jordmassorna använde de till en några dm bred kringliggande vall. Det nedsänkta golvet mildrade effekterna av kylan under vintern. Innanför vallen byggde de upp en träkonstruktion av regler för väggar och tak. Vallen höll även träkonstruktionen på plats. Utanpå reglerna gjorde de väggar och tak av torv. Man kallar det för bågstångkonstruktion och det är samma konstruktion som samerna använde vid sina kåtor.

Mitt i hyddan hade de en oval eldstad med en ungefärlig diameter av en meter och bestod av två till tre dm stora stenar. Via ett hål eller rökgång i taket ovanför eldstaden släppte man ut röken. Det förekom även att man hade kokgroparna inne i hyddan som man kokade kött i.

Det fanns inga mellanväggar i husen men man delade av husen med skinnförhängen för att avskilja sovutrymmen. Efter ena långsidan hade man öppningen in till hyddan. På golvet hade de djurhudar som de låg på. Hyddgrunderna har ett mått på ungefär 3 · 5 meter och en inre yta på 15 - 20 m². Den här typen av välgjorda hyddor är med stor sannolikhet avsedda för ett permanent boende.

 

Gravsättningen

Gravsättningen består av en oval stenpackning; 3 · 1 m. Det kan vara flera personer begravda där. Gravanläggningen är en annan tydlig indikation att människorna som levde här var bofasta.

Kännetecken för gravar i kamkermiska bosättningar: Mitt i stenläggningen fanns en 5 dm stor sten. På stenpackningen låg ett bälte av rödockra. Rödockra är ett rött pulver i form av en järnoxidförening. Den hade en form av religiös betydelse. Ofta hittar man den i samband med bosättningar från stenåldern. I anläggningens mitt fanns ett gravsmycke. Man trodde alltså på ett liv efter jordelivet.

Vid undersökningen vid Lillberget påträffades en gravläggning där den döde låg i sovställning med uppdragna knän och ansiktet vänt mot öster. Som gravgåvor fanns krukor, en bärnstenspärla och ytterligare två bärnstensföremål.

 

Fångstgropar

Fångstgropar

Fångstgroparna ligger på östra sidan av berget där berget stupar brant ner. Kyppingbergsmyren var då en havsvik. Här hägnade de av ett naturligt viltstråk och gjorde fem fångstgropar efter hagen. När älgen kom mot hagen följde den hagen och föll ner i någon av groparna. De här fångstgroparna är knappast samtida med byn. Älgen vågade inte komma så nära människan. Förmodligen har de använts senare.

Groparna var koniskt formade och de använde två typer av fångstgropar. En mindre typ avsett för vildren som var mindre vanlig. De grävde groparna i långa rader med ungefär tio meters avstånd på torra hedmarker där renen vistades och färdades. Gropen täcktes med ris och mossa så när renen gick på ristäcket föll den ner med framdelen i gropen. I gropens botten kunde de ha spetsiga träpålar som renen fastnade i och blev skadad. På Lavasheden finns fångstgropar för ren.

Groparna för älg var betydligt större och djupare. De var ofta i grupper på tre till fem och förlades vid naturliga älgstråk där älgarna färdades. Vanligtvis byggde de en hage som älgen följde och när de gick på risbädden över gropen föll de i gropen med frambenen neråt.

Väggarna i en fångstgrop var täckta av slanor dels så att inte gropen skulle rasa igen, dels så att inte älgen kunde ta sig upp igen. I gropens botten fanns en timrad låda som höll slanorna på plats. Lådan hade ofta en träkonstruktion som älgens klöver fastnade i. I gropen fanns även spetsiga träpålar som gjorde att älgen dog eller blev skadad.

 

Stammen

Man kallar det här kulturområdet för kamkeramik. Ett kulturområde eller stam kännetecknas av att människor inom ett geografiskt område har likadana hyddor, vapen, kärl, gravsättningar och levnadssätt. Redskap, mönster, former och färger visade på samhörighet och grupptillhörighet.

Stammens utbredning var från Överkalix, Finland och nordvästra Ryssland. I Sverige finns tre kamkeramiska boplatser; Lillberget, Brändberget och Rudjärv, alla i Överkalix. Av dessa är Brändberget den äldsta och Rudjärv den yngsta.

Utsikt från Brändberget

Byn var en del av en större stam som ibland samlades på särskilda platser. Det var kanske vid vissa tidpunkter, begravningar eller andra riter. Då kunde de även byta föremål med andra, träffa släktingar eller andra i stammen. Storhyddan i Lillberget kan ha varit en sådan samlingslokal. Stammen bestod av mellan tio och tjugo byar och varje by hade tre till tio hyddor. Storleken på stammen var mellan några hundra till ett par tusen personer.

Förmodligen fanns det inte heller någon bestämd ledare i stammen. Det som talar för detta är att hyddorna och gravskicket är likadana. Man ska nog se stammen som ett nätverk av fria människor. Mannen och kvinnan verkade vara jämlika. Det fanns nog med mat för alla och därmed ingen anledning till konflikt.

De måste ha haft ett gemensamt språk för att kunna göra sig förstådda och kommunicera. Ljudhärmande ljud och kroppsspråk ingick i sättet att kommunicera. Troligtvis hade de någon form av bildspråk där exempelvis bilden av en sol betydde just sol, bilden av en hydda betydde hydda. Enkla symboler på t ex keramikkärl kunde få en betydelse.

Gravskicket tyder på att de hade en gemensam religion och trodde på ett liv efter döden. Människan har i alla tider sökt svar på excistensiella frågor i form av mytologi. Som nämnts tidigare hade rödockran en form av religiös betydelse. Med olika riter, danser och myter förde de kunskaper och idéer framåt till kommande generationer.

 

Förvaring

Kamkeramik

Den kamkeramiska kulturen kännetecknas av att man använde skålar och kärl av en keramik som kallas kamkeramik. Keramiken i Brändberget är av Säräisniemi 1-typ, vilket är en mycket gammal form av keramik. Det är ett tecken på att Brändberget kan vara äldre än Lillberget, kanske den äldsta bosättningen i Norrbotten, ja hela Norrland.

Vid tillverkning av keramiken tog man lera som fanns i sjö- och myrkanter. För att inte leran skulle krympa och spricka blandade de i krossad grus, ben, snäckor, fjädrar och hår. Leran brändes sedan i ugnar som ofta gjordes i en sluttning. Kärlen dekorerades med pinnar och vågiga redskap så att ett mönster med prickar och kamstämplar bildades. Mönstren var ett utryck för grupptillhörighet och hade rituell eller religiös betydelse. Det var även vanligt att de målade kärlen. En vanlig kulör var röd insida och svart utsida med inslag av grönt.

Keramikkrukorna hade rund botten eftersom kärl med rund botten var lättare att bära. Underlaget behövde inte heller vara alldeles plant för att krukan skulle stå stadigt.

Att de använde keramikkärl är en annan stark indikation på att de var bofasta. Om de hade haft ett rörligt liv och flyttade skulle de knappast gå och bära på tunga kärl. Kärlen är ett tydligt tecken på ett begynnande jordbruk då man behövde någonstans att förvara säden i. Trattbägarkermik, gropkeramik, asbestkeramik och stridsyxekeramik är andra former av keramik kulturer i Sverige.

Naturligtvis tillverkade och använde de även förvaringskärl av trä, läder och annat naturmateriel såsom lädersäckar, rotkorgar, näveraskar och skålar. Vid Lillberget hittade man fragment av flätad näver och sydd läder.

 

Vapen

Dolk

Knivar och mindre skärande föremål har människor tillverkat och använt i alla tider. Att tillverka en bra dolk krävde en stor hantverksskicklighet.

Vid fynd och rekonstruktioner av pilbågar tillverkades de av ofta av tall, björk eller alm som var vanliga träslag för pilbågstillverkning. Ibland använde de två träslag för att man skulle få tillräcklig spänst och kraft i bågen. För att limma ihop träslagen gjorde man lim av tallkåda som man värmde. Det förekom även att man gjorde lim från fiskskinn eller ben som kokades.

Bågsträngen tillverkads av ryggsenan från ren. Man tvinnade senan till lämplig tjocklek. Just ryggsenan visar sig bli elastisk och skickar iväg pilen med kraft.

Pilspets

Pilen gjorde man från rakvuxen björk eller hassel. I pilens topp hade man fäst en spets. Spetsen gjorde de av flinta eller annan hård sten som de bearbetade så att den var smal och vass. För att fästa spetsen använde de läderremsor eller senor som de snurrade runt spetsen. Sedan smorde de kåda över remsorna. Till styrfjädrar använde de styva stjärtfjädrar från större fåglar.

För att göra spjutet valde de ut en några meter lång rakvuxen björk med en diameter på 3 - 4 cm. Spetsen till spjutet tillverkade de ofta från en benbit av bogblad. För att spjutet skulle få bra verkan gjorde man hullingar på den. Spjutspetsen fästes på samma sätt som pilspetsen.

Det som är anmärkningsvärt med kamkeramikens kultur är att man inte har hittad yxor som man med säkerhet kan säga hör ihop med den kulturen.

 

Kläder och smycken

Bärnsten

För att göra fungerande vapen och redskap i sten krävs en stor skicklighet. Då kunde de naturligtvis tillverka vackra kläder i skinn, läder och annat naturmateriel. Tråd och lim kunde de göra och även konsten att fläta behärskade de.

Människor har alltid smyckat sig som ett sätt att visa sin identitet. Smycken och andra dekorativa saker gjorde de från stenar, snäckor, ben, horn och keramik. Eftersom de hade kontakter med människor i öst och söder kunde de byta till sig smycken och saker de ville ha. Då människor blev bofasta var det lättare att samla på sig saker som de förvarade hemma.

En kopparpärla hittades i ett av husen vid utgrävningarna i Lillberget. Fragmenten innehåller arsenikkoppar, som har sitt ursprung i Ural. En lerfigur är ett annat unikt fynd som hittats i Lillberget. Lerfiguren hade formen av en säl. Dessa figurer är vanliga inom den kamkeramiska kulturen, där man har hittad många små lerfigurer. En bärnstenspärla är ett annat fynd. Bärnsten en tyder att man idkat handel runt Östersjön.

 

Jordbruk

Under den här tidsperioden började människan med jordbruk och djurhållning. De upptäckte att det gick att odla växter i närheten av byn som de annars fick söka. Från växterna kunde de sen göra gröt och bröd. På samma sätt upptäckte de att det gick att hålla djur i fångenskap och föda upp nya djur som de sen gjorde mat från. Trots de nya upptäckterna skulle ändå fisket och jakten vara den dominerande delen i stenålderfolkets ekonomi för lång tid framöver.

En ny era hade precis börjat - bondestenåldern.


Lillberget

Lillberget ligger tre kilometer väster om Brändberget , på andra sidan Ängesån. Det är den första säkra kamkeramiska boplatsen i Sverige men knappast samtida med Brändberget . De byggde inte byar så nära varandra.

Själva boplatsen ligger på en nordlig bergsluttning ovanför en myr. Området är drygt en ha stort och ligger 58-64 m ö h. Boplatsen är ca 5300 år gammal efter datering enligt C14 metoden. Datering utifrån keramiken visar att den äldsta keramiken har en ålder av 6200 år. Det finns förekomster av keramik från olika tidsåldrar som visar att Lillberget har varit boplats under en lång tid, kanske tusentals år.

I mitten av området finns en sank, gräsbevuxen plan yta. Runt denna yta finns 8 hyddgrunder. En av hyddgrunderna är en storstuga och har ett yttermått på 14 · 21 m och en inre något lägra yta på 70 m². De andra hyddgrunderna har en inre yta på 12 - 30 m². 50 m sydost om boplatsområdet finns gravfältet. 

Vid utgrävningarna hittades tre anläggningar som har tolkats som rödockragravar. En av gravsättningarna bestod av en oval stenpackning; 2,7 · 0,9 m. Stenarna var 0,5 - 2,5 dm stora. Mitt i stenläggningen fanns en 5 dm stor sten. På stenpackningen låg ett bälte av rödockra. I anläggningens mitt fanns en kniv av bergskristall, ett gravsmycke. I övre ändan fanns smulor av ben och fet sand med hög fosfathalt. Gravarna indikerar att människor som levde här var bofasta.

Vid den senare undersökningen vid Lillberget påträffades även en gravläggning som inte var synlig ovan mark. Den döde låg i sovställning med uppdragna knän och ansiktet vänt mot öster och havet. I graven fanns 5-6 krukor, en bärnstenspärla och ytterligare två bärnstensföremål, som gravgåvor. I närheten påträffades även en liten lerfigur i form av en säl.

Kopparpärla

Ett intressent sak är fyndet av en kopparpärla, vars kemiska sammansättning är samma som koppar i Uralbergen. Det är det äldsta metallföremålet som har påträffats i Sverige. Det visar att handelsvägarna även gick i östlig riktning. Man hittade även smycken i bärnsten. Bärnsten finns som bekant i Baltikum.

I samband med utgrävningarna hittades 198 stenföremål. Det var skrapor, borrar, pilspetsar, mejslar och yxor. De var gjorda i kvarts, flinta, grönsten, bergskristall och skiffer. Man hittade även en mängd benmateriel som har kunnat artbestämmas. Den olika arter som har identifierats är bäver, älg, gädda, siklöja, braxen, gås, havsörn, vikaresäl, grönlandssäl och knubbsäl.

De slutsatser vi kan dra är följande. Människorna som levde här var bofasta. Gravsättningarna och keramikkärlen bevisar detta. Handelsvägarna gick i sydlig och östlig riktning. Här möttes två kulturer. En sydskandinavisk kultur baserad på handel och begynnande jordbruk. Flintan är karbonisk flinta som finns i ett stråk från Vita havet och Onegas östra sida. Här fanns en östlig inriktning med kamkeramik, jakt och fiske som levnadssätt. 


Ismannen Ötzi

I en glaciär i Alperna har man hittad en 5300 år gammal stenåldersmänniska med kläder och utrustning. Man kallade honom Ötzi. Han levde tusen år efter Brändberget men man får ändå en god bild av hur människorna var klädda.

Lästips:
Ismannen Ötzi » »
Historiska Museet » »


Egna kommentarer

Det är inte så många Vännäsbor som vet om stenåldersbyn i Stora Brändberget . Dokumentationen om byn är liten. Jag har utgått från vetenskapliga fakta från Lillberget och allmän arkeologi för att skapa en bild av hur byn och livet för dessa människor såg ut.

I de torra jorden som vi har i Norrbotten slipper luften och syret ner i marken så att organsikt materiel multnar upp. Organsikt materiel är trä, horn, ben och skinn. Det är därför svårt att återge exakt hur redskapen såg ut. I täta lerjordar och mullrika jordar där luften inte slipper ner har man hittad organiskt materiel. Brända ben och andra fragment i exempelvis eldstäder finns kvar i marken.

Vännäsberget i Augusti 2007 Anders I. Nilsson

 

Upp till toppen

 

Referenser

Statens historiska museum www.historiska.se. (2007). Föremålsbilder. Box 5428 SE -11484 STOCKHOLM

Norrbottens Museum. (2007). www.norrbottensmuseum.nu

Curt Lofterud. (2005). Älggropar. Östersund, DAUS Tryckeri.

Norrbottens Hembygdsförbund. (2001). Norrbotten 2001.Piteå. Accidenstryckeriet.

Natur & Kultur. (1999). Arkeologi i Norden 1. Borgå Finland, Werner Söderström OY.

Länsstyrelsen i Norrbotten, Áttje, Norrbottens Museum, Riksantikvarieämbetet, Silvermuseet. (1998). Arkeologi i Norrbotten - En forskingsöversikt ISSN 0283-9636. Luleå, Ågrens/Solfjädern Offset.

Anders I. Nilsson och Börje Hansson. (1993). Vännäsberget ur ett geologiskt, historiskt och biologiskt perspektiv. Högskolan I Luleå, Institutionen för metodik.

Halén Ove. (1992). Arkeologisk undersökning 1991 av 2 hyddgrunder på den kamkeramiska boplatsen raä 451. Lillberget, Överkalix sn, Norrbottens län. Uppsala universitet, Arkeologiska institutionen.

Possnert G/Söderman M. (1992). Resultat av C14 datering av träkol från Norrbotten. Uppsala universitet, the Svedberg laboratory.

Kjell Lundholm. (1989). Norrbotten 6000 år. Luleå, Grafiska Huset.

Hederyd Olof. (1982). Överkalix del 1, Från stenhacka till järntacka ISBN 91-85336-39-4. Kalix, S Nordströms Tryckeri.